Höryda var en bra by att växa upp i även om det inte var någon ”Bullerbyidyll”. Nackdel var att det inte fanns några vattendrag i närheten att åka skridskor på eller att bada i. Det fanns kurror (små vattensamlingar) som vi åkte kana på. Badade gjorde vi på Maarna där Nättrabyån rann fram. På några meter var det fin sandbotten och vi gjorde simdynor av säv och vass. Jag var här för några år sedan och det är totalt igenväxt och igenslammat. Då var vattnet just där, kristallklart!

Höryda hade faktiskt flyktingförläggningar under andra världskriget. Ovanför affären, i skogen bodde norrmän i en barack, två av byns kvinnor var kockor där.
I den gamla skolan (belägen intill Rasegården) bodde flyktingar från Baltiska staterna.
De byggde vägsträckan mellan affären i Höryda och Fridlevstad.
Det var ett omtyckt nöje för oss barn att på väg till och från skolan att ta trallorna för arbetarna och ”förkorta” skolvägen till och från Fridlevstad.
Vi visste inte vad flyktingarna hette utan vi döpte dem efter norska städer.
Vilka som organiserade förläggningarna har jag inte någon kännedom om.

Ett annat ”skolvägsäventyr” var, när åkrar var översvämmade vår och höst, att gå på stängslena, en variant på att ”inte stöta golvet.” Poängen gick ut på att vi inte skulle vara våta om fötterna när vi kom på fast mark igen.

En skolvägslek när det var blött, var att stampa hårt i marken så det porlade. Då hade vi kontakt med de underjordiska, vittror och annat otyg. Vi skrämde upp varandra, till slut såg vi händer sticka upp ur marken osv. Då lade vi benen på ryggen.

Lägga benen på ryggen, ja det gjorde man när det var mörkt och skulle gå förbi kvarnen (det sades att någon hängt sig där). Stubbagården, vägkorsningen mot Stubbasträtet, var också en spökplats. Vi visste inte om att det varit ett kapell där. Flera barn hade sett vita, genomskinliga figurer på platsen. Som vuxen förstår man att det varit dimslöjor. Vi hade inga andra stimuli än vår egen fantasi.

En sport var att jaga hästskjutsar för att få åka. De flesta var snälla och stannade så alla ungarna fick sitta på lasset. Det fanns en del som gav hästen ett piskrapp som gav fart. Då var det bara de modiga gossarna som fick en plats bak på vagnsfjädrarna. På vintern när de hade kälkar var det lätt att ta sig upp på medarna.

Barnen i Östra byn hade tillgång till hästkälkar. Vi stretade upp för Askungabackarna med dem för det var tungt att dra. Ner gick det undan, det fanns inte bilar i den utsträckningen som nu för tiden. Vi kunde bromsa med en käpp om det skulle behövas.

Småskolefröken, Fröken Pettersson hade söndagsskola. Det kom missionärer på besök som berättade om de små ”hednabarnen” och visade foton. Ibland hedrade prästen oss med besök. Han spelade på orgeln och sjöng med sin mäktiga stämma så skolan skakade. Lilla fröken Pettersson var alltid så försiktig. När det var julfest var det spännande med luciatåg och gottpåsar. En av luciorna blev förresten nominerad till Karlskronas Lucia. Hur det gick minns jag inte. När fröken Pettersons mor fyllde 90 år, fick hon en tårta från tidningen Husmodern. Då fick många komma och smaka. Fröken Pettersson var hedersgäst på böndernas kaffekalas, byns Leading Lady så att säga.

Här ett barndomsminne från Rasegården 1937:
En gång när jag var liten, lekte jag med ett par flickor från stan. De hade fina klänningar, vita sockar och vita skor. Själv hade jag träskor med en röd skinnkant. När vi skulle gå genom porten, stod det en ko i vägen. Flickorna blev rädda, som alla stadsbarn så tror de att alla kor är tjurar. De skrek och grät och jag förstod ingenting. Den enda räddande ingången var genom ladugården. Men vi måste gå över dyngstan. Vi sjönk ner halvvägs till knäna i den blöta gödseln. Nu kände jag paniken komma tänk om vi ramlar ner i gödselbrunnen! Att drunkna i kopiss var nog ingen biljett till himlen. Fröken Pettersson hade visserligen lovat att vi skulle få vita kläder och få sitta på Guds högra sida. Våra skrik hördes vida och far (dräng på Rasegården) kom till undsättning. Han var tvärilsk och tyckte jag kunde berättat för flickorna att kon var snäll. Hans ilska mildrades litet när han såg flickornas nersmutsade kläder. Att jag tappat min träsko i skiten vågade jag inte berätta.

På hösten hade vi potatislov. Då gick vi, som inte var jordägare runt i byn i hjälpte till. Vi barn gjorde kanske inte så stor nytta men vi var med i gemenskapen med de vuxna och det var uppfostrande. Vi fick en slant ändå och så god mat. Först frukost, så kom elvakaffe med överraskningar ute på fältet, så hem till gården till middag. Kaffekorg på åkern på eftermiddagen och arbetsdagen slutade med merafton. Ofta la de potatisen i stukor på åkrarna. En stuka är isolerad med jord och halm för att inte potatis och annat man förvarar i dem, ska frysa. Eftersom vi barn som inte hade häst och vagn hemma, så tyckte vi det var kul att åka på potatislasset när potatisen rullade.

Under kriget bidrog alla med att hjälpa till, även barnen. JUF (Jordbrukarnas ungdomsförening) delade ut märken som man fick då man var duktig att samla in. Det kunde vara löv till foder, svamp och bär. Själv skulle jag samla in medicinalväxter. Hemma växte gott om rölleka så det skulle bli en enkel match att få ett guldmärke. Men det märket det ”torkade in” eftersom vikten av det insamlade skulle vara torkad vikt. De som hade jord att tillgå, skulle ha 100m² att odla nyttoväxter på.

Ja, detta var några små episoder från ett tidigt 1940-tal. Flera av oss fattigfamiljer hade ännu inte elektriskt ljus och barn fick kläder från Röda korset. Hur överlevde folk? Ja det kan man fråga sig. Men bönderna var mycket generösa och delade med sig mot utbyte av småtjänster. Till dem som inte kunde utföra något, så var det självklart att de skulle få matgåvor vid slakt och bak. Så kom ransoneringar och socialhjälp och arbetstillfällen som förändrade livsvillkoren för alla.

Maj-Britt Jonasson (f Gustavsson)

Maj Britt är uppvuxen i torpet Höryda S:2 >2. Se vidare byggnadsinventeringen.