Torpare |
Statsmakten strävade efter att förhindra etablering av torp och nyodlingar, bland annat för att på så sätt förmå ungdomar att ta tjänst i jordbruket som pigor och drängar. På sikt innebar det att familjebildning försvårades och att inte tillräckligt många barn föddes. Snart blev bristen på arbetskraft ett problem. I en serie lagar från mitten av 1700-talet upphävdes restriktionerna mot torpetableringen.
Förutsättningen för att ett torp skulle upprättas var fram till 1770-talet att bygemenskapen som ägde allmänningen gav sitt samtycke. Men därefter kom torpet inte att ligga på allmän mark utan räknades som lydande under en viss gård. Bönderna var ofta villiga att upplåta mark för torp eftersom det fanns ett stort behov av arbetskraft.
I historisk statistik från Fridlevstad socken ser vi hur antalet torpare växer från mitten av 1700-talet till mitten av 1800-talet.
Under denna period (1750-1850) ökade socknens befolkning från 1872 till 2729 personer.
Dagsverkstorp
En torpare fick rätt att bruka en del av en gårdens ägor mot en avgift som oftast bestod av arbete. Det fanns torpare med en eller ett par kor och stortorpare som kunde ha en fem, sex kor och ett par oxar. Dessa torpare hade anställda drängar som gjorde dagsverkena hos bonden.
Fritorp
Det förkom också att någon friköpte ett torp och brukade det som en liten gård utan skyldighet att göra dagsverken.
Livet som torpare
Livet för torparfamiljen var hårt. Man skulle bruka det egna torpet men även göra dagsverken på bondgården. Hela familjen deltog i arbetet. Dessutom behövdes extrainkomster, som man till exempel kunde skaffa genom kolning, skogsarbete, slöjd och bärplockning.
I kålgården odlades grönkål, ärter, bondbönor och kålrötter. I örtahaven kunde det finnas kejsarkronor, lavendel, isop, ringblommor, pingstliljor och syren.
Torpstugan
Huset var ofta en ryggåsstuga med förstuga, stuga, kök och kanske en kammare. Rummet där hela familjen bodde kunde vara 3x3 meter. Inredningen var enkel och husgeråden var få.
Vedbod och dass saknades nästan alltid.
Foto och uppmätningsritning från torpstuga i Askunga, Fridlevstads socken 1933
Backstusittarna och inhyseshjonen tillhörde byns fattigaste. Ännu under 1700-talet var backstusittarna ofta änkor eller gamla och orkeslösa, som tidigare varit torpare eller båtsmän, men som inte längre orkade med dessa sysslor. Längre fram i tiden kunde också yngre personer och familjer bosätta sig som backstusittare. Backstusittarna försörjde sig genom jordbruksarbete eller något slags hantverk. Periodvis var tiggeri inte ovanligt.
Backstugorna låg ofta på byns allmänning.
Kojan var många gånger helt eller delvis nedgrävd i en backe. I en beskrivning från en by i Blekinge ca 1880 beskrivs en backstuga som var uppmurad av gråsten. Den var 16 kvadratmeter och innehöll rum, förstuga och kök med jordgolv. Köksspisen var murad av gråsten med sättugn in mot rummet. På golvet låg hackat granris och väggarna var tapetserade med tidningar. Fem barn hade fostrats i stugan. Familjen ägde ingen mark runt kojan så det inte fanns en enda blomma utanför.
Från början avsåg man med inhyseshjon någon som bodde inhyst hos andra utan att vara släkt, men så småningom kunde det också betyda någon, som bodde i ett hus som ägdes av någon annan. Gränsen mellan backstusittare och inhyseshjon blev flytande.