Mer om kartorna
In- och utmark (in- och utägor)
Nu för tiden hägnar vi inne djuren, men så har det inte alltid varit. Begreppen inmark och utmark har gammal hävd i svenska språket. Man syftade då på marken innanför och utanför hägnaderna. Men till skillnad från hur vi gör idag så hägnade man förr ute djuren från den mark som behövde skyddas. Vanligen var det åkermarken och ängen. När man väl skördat åkern så kunde djuren få beta där. Att hålla marken hägnad var arbetskrävande. Därför hägnades flera brukares ägor gemensamt vilket minskade arbetsinsatsen för varje brukare. Detta medförde även att de som brukade marken var beroende av att man sådde och skördade vid ungefär samma tidpunkt.
Begreppet Skifte
Begreppet skifte kan vara lite förvirrande. Ursprungligen
menade man en bit mark. Idag syftar man ofta på en fastighet. Till
detta kommer skiftesreformer, som syftat till att ändra en bys jorddelningsprincip,
vilka benämns skiften. Man talar om de äldre typerna av jorddelning
som solskifte, hammarskifte och bolskifte. Dessa benämns
också tegskiften. Därefter kom de mer genomgripande
skiftesreformerna storskifte, enskifte och laga skifte.
Före Storskiftet
Även före storskiftet var markerna uppdelade så att varje brukare hade olika områden att bruka. Det finns regler om hur detta skulle ske redan i de äldre landskapslagarna. Ett sätt att fördela marken var solskifte. Det innebar att bredden på hustomten motsvarade andelen av byns mark som man hade att bruka. Varje gård hade sedan sina tegar i tur och ordning efter hur tomten låg i byn.
Storskifteskarta
Storskiftet var den första mer genomgripande skiftesreform som, när den drevs igenom, kom att påverka hur markerna användes. Tidigare hade markerna varit uppdelade i mer splittrade ägor. Med storskiftet som bara kom att beröra inmarken skapades mer sammanhängande ägor till varje brukningsenhet. Storskiftet initierades av de tankar och idéer som Jakob Faggot la fram i sin rapport Det svenska jordbrukets hinder och hjälp 1741. Faggot var inspirerad av engelska jorddelningsreformer. Storskiftesförordningen kom att gälla från 1749. Den omarbetades några gånger. I slutet var det även möjligt att genomföra utbrytning av vissa gårdar, vilket liknar enskiftesreformen som kom att gälla från 1803. I Höryda startade storskiftet 1801. Med hjälp av storskifteskartan får vi för första gången en detaljerad inblick i hur området såg ut och hur markerna nyttjades. Vid den här tiden fanns det 11 hemman i byn och flera av dem var uppdelade mellan flera brukare. Eftersom storskifteskartan bara täcker inmarken så får man ingen heltäckande bild av området. Det som är utelämnat är utmarken. Den användes som betesmark men det var även en viktig resurs på andra sätt för de boende i byn. Här kunde brukarna hämta bränsle och virke. Man kunde även utvinna tjära, kol och andra skogsbaserade produkter. Utmarken var fram till skiftena ofta en allmänning, som alla jordägarna kunde ta del av.
Den mesta inmarken i Höryda finns samlad i ett område söder om gårdarna men det finns förutom maden i sydväst även ett antal mindre områden bestående av äng norr om bebyggelsen. Man kan tydligt se hur stor andel av markerna som utgjordes av äng. Maden utgör också en väsentlig del av slåttermarken. Åkermarken finns dels i närheten av bebyggelsen dels i ett område centralt i inmarken. De sydöstra delarna av inmarken utgjordes av något som i handlingarna till storskifteskartan klassats som risskiften. Exakt vad detta är för typ av mark är svårt att säga, men eftersom det angetts under en egen rubrik precis som åker och äng bör det ha inneburit att denna mark brukades på ett delvis annat sätt. Eftersom dessa risskiften inte följer de områdesindelningar som använts på kartan har de vid digitaliseringen slagits samman med ängen.
Enskifteskartan
Enskiftet är en skiftesreform som hade sitt ursprung i Skåne.
Rutger Maclean, som var ägare till Svaneholmsgods började i slutet
av 1700-talet med att samla de underliggande markerna till varje brukare
i ett skifte dit varje gård sedan fick flytta. Hans idéer blev
grunden för enskiftesstadgan som började gälla från
1803. Enskiftet idé att samla ägorna i ett skifte kom dock att
bli svårt att genomföra på många ställen. I
de bygder där markerna var varierade var det svårt att dela upp
markerna rättvist och samtidigt hålla sig till ett skifte per
brukningsenhet. Eftersom stadgarna tillät flera skiften, blev det i
praktiken ofta så att varje gård fick sina ägor i flera
områden. I Höryda täcker enskifteskartorna även in
utmarken och det är nu vi för första gången får
en bild av hur hela byns markanvändning såg ut och med det även
en bild av hela bygränsen. Jämfört med storskifteskartan
är det stora likheter i markanvändningen på inmarken. Det
har dock skett en del uppodling av åker på tidigare ängsmark
i byn. Åkermarken till några av torpen ligger på utmarken
främst i området norr om gårdsbebyggelsen. Här finns
fem torp varav tre är båtsmanstorp.
Häradskartan
Från tiden från enskiftet till 1917 är förändringarna i markanvändning stora. Åkerarealen ökar markant. Maden har sannolikt blivit utdikad och sedan uppodlad till åker. Flera områden på tidigare utmark har förvandlats till åker.
Ängens tillbakagång är tydlig. Den mesta ängsmarken har blivit åker, men en del mer avlägset liggande ängar har blivit skogsbevuxna. Bebyggelsen är mer spridd i området och det är troligen en följd av enskiftet. Uppe i norr har en del bebyggelse tillkommit och man har börjat odla upp markerna där. Här har även ett område med äng tillkommit. Ängens betydelse är väsentligt mindre än 100 år tidigare. Foderproduktionen skedde nu till stor del på åkermarken där den var en del i växelbruket.
Ekonomisk karta
Den ekonomiska kartan är från 1969 och jämfört med tidigare har den odlade jorden minskat. Nu är det skogen som fått breda ut sig på åkermarkens bekostnad. Åkermarken har koncentrerats kring färre platser i landskapet. Troligen till den bästa åkermarken som både är lättillgänglig och lätt att bruka med moderna maskiner. Ängen är nu helt försvunnen.
Modern karta
Från 1969 till 1995 är skillnaderna inte så stora. En del av åkermarken har övergått i skog medan ett område som tidigare var skog nu odlats upp till åker. Begreppet by finns inte längre. Det är en historisk term. Man talar nu om fastigheter. Två områden i söder har blivit uppköpta och har samma ägare som någon av fastigheterna i Höryda. Landskapet är nu mer polariserat och mer intensivt utnyttjat. Övergångszonerna som tidigare var vanliga mellan olika markslag är nu helt borta och markanvändningen är till stor del anpassad till den mekanisering som skett inom jord- och skogsbruket.