MINNEN FRÅN 1900-TALET
av Lina Olsson
Jordbruk
Byn har präglats av jordbruk och skogsbruk. Fram till 1960-talet var de flesta gårdar intakta med aktivt jordbruk, djurhållning och skogsbruk. Alla gårdar producerade mjölk som varje morgon hämtades av en mjölkbil och kördes till mejeri. Till varje gård hörde ett större eller mindre skogsskifte där timmer avverkades till uppvärmning, egen byggnation eller försäljning.
Karin Gummesson (f.1939), uppvuxen på Östergården, minns livet i byn under 1940-1950-talen:
|
De flesta försörjde sig på mjölkproduktion och delvis på köttproduktion. Det fanns mellan 8-12 kor i varje gård, sen hade alla grisar och höns. Jag tror det såg likadant ut hos de flesta här. Till varje gård hörde också skog. Där jobbade de på vintrarna så de kunde få lite inkomster då också. Men mjölkproduktionen var det som man levde av. Sen odlade man kanske säd och potatis, vad gården kunde ge. Det är helt otroligt egentligen, att de kunde försörja sina familjer på detta, idag skulle ingen kunna göra det.
|
Samsagården. Frans Karlsson (f. 1871) med hustru Ingrid (f. 1878). Foto: Privat.
Höräfsa, vid styret sitter Bertil Bengtsson, Backagården (f. 1948). Foto: Privat.
Hölass på Norregården. Foto: Privat.
Hönsmatning på Östergården 1940-tal. Karin Gummesson med sina syskon. Foto: Privat.
|
Karin kommer också ihåg vilken betydelse mekaniseringen av jordbruket fick:
|
Vi hade alltid en dräng och när jag och mina syskon var små hade vi även piga. Dräng hade pappa hela tiden under 1940-50-talen, till traktorn kom. Traktorn revolutionerade, det får man säga. Den första i byn som hade traktor var Ane Holmqvist. Han fick nästan plöja åt varje bonde här. Förr var det årder och häst. Så många gånger man har sett pappa plöja. Då började man i slutet av augusti, sen fick man hålla på länge. Idag plöjer man allt på en dag! Men då tog det säkert minst en månad att plöja allting. En fåra i sänder, men det var välgjort!
|
Höstplöjning på Åsagården med tre dragande hästar framför plogen. Hjalmar Johansson, dräng på Åsagården. Bilden tagen 1910. Foto: Privat.
En av de första traktorerna i byn. Bengt Jönsson kör. Foto: Privat.
|
|
Pojken på bilden
är Karl-Erik Håkansson född 1941.
Karl-Erik bodde i ett litet hus i byns utkant med
mor och syskon. När bilden togs var Karl-Erik 12 år
och hans far låg på sjukhus. Karl-Erik tog stort ansvar
för familjen. Då det var dags att gödsla familjens
potatisland lånade han häst och vagn hos en bonde i
byn, selade på och körde till en annan bonde i byn
där han skulle få ta ett lass gödsel.
Det bar sig inte bättre än att hästen halkade i
gödseln och ramlade omkull. Karl-Erik som var helt ensam
blev naturligtvis förtvivlad, men han lyckades få upp
hästen och körde hem. Väl hemma tvättade han
henne ren med rotborste och vatten. Därefter körde han
ut gödseln på åkern och lämnade tillbaka
märren. Hästen som hette Bella fick inga skador och
Karl-Erik som inte hade några vittnen till händelsen
berättade aldrig för någon vad som hade hänt.
Foto: Privat
|
Det här kan man läsa i Hilda Holmqvists dagbok (f. 1888) en solig aprildag 1935 på Norregården i Höryda. Julle är hennes man och Sigge och Ane hennes söner:
|
15 April – Sommarväder. Sigge och Julle varit på maderna men där var för surt att plöja. Sigge bränner ris där. Ane kört rötter och grus. Jag tvättar och väver. Sigge får en cykel.
|
I sydvästra delen av byn ligger maderna, ett sankmarksområde indelad i remsor, fördelade till olika gårdar.
|
Norregården, 1942. Foto: Privat.
Maderna, Rune Andersson (f.1948) på promenad. Foto:Lena Ehring.
|
Torpare
Förutom de stora jordbruken fanns mindre torp i byn. De hade kanske en bit skog men levde mestadels på att hjälpa till på de olika bondgårdarna. Bengt Persson (f. 1921), som drivit släktgården Backagården, minns:
|
De var skogsarbetare, som arbetade i skogen och hjälpte till på jordbruken på somrarna. Den sysselsättningen försvann sedan från jordbruket, i och med att gårdarna mekaniserades. Då reste de till stan och arbetade på varvet och industrin. Nu finns det ingen som man kan leja till att göra sånt, det finns inte mer.
|
Bengt Persson med fru Margit vid Backagården. Foto: Privat.
Backagården 1950-tal, Bertil Bengtsson (f. 1948). Foto: Privat.
|
Det är många som har minnen från uppväxttiden av torparna som hjälpte till på gårdarna. Rolf Andersson (f. 1948) uppvuxen på släktgården Hålebäck berättar:
|
Man kommer ihåg de äldre farbröderna. Det jobbade några stycken hemma på föräldragården, så kallade torpare. Många av dem var lite speciella, men de var gudasnälla. Vi bodde precis vid vägen där bussen stannade så vi fick alla nyheter. Där stannade de till på gården, vid mjölkabryggan. En del hade tagit sig ett par supingar. De tog en kopp kaffe och sedan ”ljög” de om vem de hade träffat på stan. Det var en nyhetsförmedling.
Det var en annan miljö på den tiden som tyvärr har försvunnit. Alla visste om varandra, men ingen var ändå påträngande. Skulle någon bli sjuk så fanns det alltid hjälp. Det fanns en tanke och omsorg om varandra.
|
Hålebäck. Foto: Privat.
Valfrid Håkansson och Martin tar en öl. Foto: Privat.
|
Trångboddhet
Förutom gårdar och torp fanns det naturligtvis även vanliga hus i byn med tillhörande tomt. Elsie Holmberg (f. 1943) uppvuxen i sydöstra byn berättar:
|
Vi hade ett rum och kök. Idag har folk tre-fyra rum till sina barn, förr hade de fyra ungar och ett rum. Men vi fick alltid plats. Jag kan aldrig minnas någon gång att vi diskuterade plats. Min syster och jag har diskuterat nu i efter hand, hur vi kunde få plats. Var hade vi kläderna? Men det fanns alltid utrymme, vi tog hit kompisar och mor sa aldrig ”nä det går inte”. Jag hade tre farbröder som var ensamma. De födde upp kaniner och kom hem här ibland och sa: ”vi ska väl ha kaninstek på söndag?”. Då kom de allihop, det var fullt med folk, men de fick plats allihop. Jag har en väldigt lycklig barndom, jag kan inte klaga.
|
Elsie Holmberg utanför sitt barndomshem i Höryda. Idag har bor hennes son Håkan i huset. Foto: Lina Olsson.
|
Service och kommunikationer
I Fridlevstad fanns alla tjänster man behövde som inte kunde tillgodoses i byn. Den första banken startades 1865 och den första posten 1874. Under 1890-talet förbättrades kommunikationerna, då öppnades en järnvägsstation i Björkeryd. Banan mellan Nättraby och Alnaryd öppnades den 1 november 1897 och kom att kallas ”Krösnabanan”. Ursprunget till namnet är oklart, krösen betyder dock lingon. Enligt vissa syftar namnet på den mängd lingon som fraktades på tåget medan det enligt andra var på grund av att de små loken gick så sakta i uppförsbackarna att passagerarna passade på att plocka lingon under tiden. Tågen som trafikerade banan var små och därför kunde järnvägen så småningom inte konkurrera med lastbilstrafiken, utan lades ner 1939. Bengt Persson, uppvuxen på Backagården, berättar om järnvägen:
|
Förr hade vi ju järnväg, som hette Krösnabanan. Vi hade en hållplats här i Höryda. Då fick man hissa ner en sak så att tåget stannade. Det var ganska långt till hållplatsen, vi hade nästan lika nära till Björkeryd.
|
Krösnabanan. Foto:
Blekinge museum.
Stationen i Björkeryd.
Foto: Otto Månsson, Blekinge museum.
Snöskottning, Norregården. Foto: Privat.
|
En av de första cyklarna i byn, Carl Andersson (f. 1876 Åsagården). Foto: Privat.
|
 Olof
Andersson (f. 1874) vid gården Hålebäck. Genom
gården går en genomfartsväg som genom tiderna skapat
strider med myndigheterna. Vid ett tillfälle ville myndigheterna
såga ner en ek som fanns på tomten intill vägen
men Olof protesterade och kunde genom sina goda kontakter inom kommunen
ordna att eken blev fridlyst. När landsfiskalen kom med sina
drängar för att hugga ner eken spikade Olof nöjt
upp fridlystskylten, berättar sonsonen
Rune Andersson. Foto: Privat.
|
Nymodigheter
Under 1900-talet skedde stora förändringar i byn, mekaniseringen av jordbruket innebar ökad produktion, men också att allt färre kunde försörja sig inom jordbruket. Några av bönderna i byn startade en maskinstation, dit bland annat en självgående tröska och en potatisupptagare köptes in. Den som var van vid respektive maskin fick köra den. Anna-Lisa Holmqvist (f.1928), Norregården, berättar:
|
De insåg att det var dyrt att ha egna tröskor för de används så kort tid på året. Då kom de på att de kunde vara några stycken som delade. Det var någon gång på 1950-60-talet. Från byn var det Ane Holmqvist och Edvin Andersson. De körde även åt andra bönder i mån av tid. Det är klart att det kunde bli lite kiv om det var dåligt väder och alla ville ha tröskat på en gång. Folk ringde och ville ha hjälp hela tiden. Det var inte så vanligt med maskiner då så de körde runt om, bland annat i Tving.
|
I Fridlevstad fanns alla tjänster man behövde som inte kunde tillgodoses
i byn. Den första banken startades 1865 och den första posten 1874.
Fridlevstad socken elektrificerades mellan 1928-1929 och den första
växelstationen kom till Fridlevstad 1906. Under 1950-talet blev
den automatiserad. Karin Gummesson berättar om hur det kunde
gå till innan byborna hade skaffat telefon:
|
När mina föräldrar kom hit på 1930-talet fanns det inte telefon i byn. Jag tror att Åsagården var den första som hade telefon. Det året jag föddes, 1939, då meddelades min födsel från lasarettet i Karlskrona till Anders Pehrsson i Åsagården som vidarebefordrade nyheten till min pappa. Det var bara han som hade telefon. Alla vände sig till honom när de skulle meddela någonting. Men sen dröjde det inte länge förrän alla hade telefon.
|
Anders Pehrsson (f. 1914), Åsagården. Foto: Privat.
|
Åsagården 1910-tal. Hilda, Per Andersson (f. 1870) och sonen Anders. Foto: Privat.
|
Många hem byggdes om under mitten av seklet och fick diverse nymodigheter. Karin Gummesson, uppvuxen på Östergården, minns:
|
Den första rejäla ombyggnaden skedde efter kriget. Det var ganska många som renoverade då, det blev väldig rush. Den moderna tiden kom in och då skulle alla investera och bygga om. Man skulle ha badrum inne, det fanns inte i de flesta hus. Vatten hade man inne, men inte varmvatten utan då fick man elda med vedspisen. Först kanske man satte in en elspis och sedan successivt skaffade man sig kylskåp och frys. Men innan varje familj hade ett frysskåp hade man ett gemensamt fryshus i varje by. Det var ju en enorm revolution när vi fick frysar, så vi kunde frysa in mat istället för att salta och konservera. Det tänker inte unga människor på idag. Men den revolutionen har ju skett de sista 50 åren.
|
Bengt Perssons första bil, Backagården. Foto: Privat.
|
Skolan
Småskola har funnits i Höryda sedan 1869 och fram till 1959. Byborna fick till en början själva bekosta bostad och ved åt lärarinna och skola. Botilda Persdotter var lärarinna i skolan under slutet av 1800-talet, hon kallades för ”Skol-Botilda”. Skolan användes fram till 1912. Då byggdes en ny intill den dåvarande byavägen. I den nya skolan fanns klassrum på nedre plan och bostad på övre plan. Lärarinnor där var bland annat Emma Persson (f. 1870), Emma Håkansson (f. 1867), Anna Pettersson (f. 1891) och Barbro Svensson (f. 1930). Skolan lades ner i brist på barn 1959 och övergick då till att bli en bostad. Elsie Holmberg, uppvuxen i Höryda, berättar:
|
Vägen ner till Höryda småskola, den kallade vi för Stubbasträtet, för snön blåste alltid igen där. Där gick vi när vi gick till skolan, Lars-Göran, Runes bror och jag. Då hoppade vi i snön, så vi var dyngsura. Sen fick vi sitta uppe i frökens kök och torka kläder, så slapp vi ha lektion! Det vågar man inte tala om för dagens ungar! Det fanns ju inte de kläderna då när jag var liten, jag fattar inte bara, att man inte frös ihjäl!
|
|
Elsie
Holmberg berättar |
Den gamla skolan, omkring 1885. Foto: Privat.
Skolan med vägen sk. Stubbasträtet. Foto: Privat.
Skolan invändigt 1940-tal. Lärarinna Anna Pettersson. Längst till vänster i bild sitter Karin Gummesson, uppvuxen på Östergården. Foto: Privat.
|
Skolbild med magister Arvid Karlsson och lärarinna Barbro Svensson. Läsåret 1955-1956. Foto: Privat.
|
Skolbild 1928. Foto: Privat.
|
Lanthandeln
Lanthandel har funnits länge i byn. Under 1870-1880-talen hade Måns Holmqvist (f. 1846), Rasegården, en lanthandel i sitt hem. 1901 öppnade skomakaren Ernst Petersson en affär i fastighet 11:7 som han drev ett tiotal år.
|
Rasegården, vid ingången Måns Holmqvist och Julius Holmqvist (f. 1882) (far och son). På balkong Viktor Holmqvist (f. 1877) med fru Signe. Foto: Privat.
Tidigare lanthandel, fastighet 11:7. Foto: Torgny Landin.
|
1932 byggdes den lanthandel som Hörydaborna idag främst känner till och minns. Den byggdes av Anders Löfgren, en bagare berömd för sina skorpor. Kvällen innan Löfgren skulle öppna affären var han hemma hos nämndeman Olof Andersson i granngården. Löfgren lär ha sagt: ”Ja, Andersson, imorgon ska vi öppna affären och den första kunden ska få en bricka. Du kan ju komma lite tidigare, om du vill …”. 1938 såldes affären till familjen Ruben Andrén som drev den i fyra år. Sedan tog Karl Persson i Backagården ”Kalle Back” över och senare hans halvbror Richard Persson. Från 1952 och tjugo år framåt kom affären att ha samma ägare, Fridolf Månsson (f. 1917) med hustru Viola ”Lola” (f. 1922). Fridolf var mycket driftig och skaffade bland annat körkort så han kunde köra ut varor till byborna. I affären kunde man bland annat köpa byggmaterial, charkuterivaror, specerier, tyger och djurfoder. Det som inte fanns hemma kunde beställas. Vid affären såldes även bensin. Lola minns att det rådde en trevlig stämning i affären då damerna samlades för att prova affärens utbud av kläder. Karin Gummesson, uppvuxen på Östergården, minns:
|
Där fanns precis allt, hur den nu kunde rymma allt. Det var expedition över disken och där stod alltid massa folk, men en i sänder blev expedierad. Man fick sitta där och vänta på varandra helt enkelt.
|
Affären var mer än bara en plats att handla varor, det var även byns mötesplats där man stannade till för att växla några ord. Napier Gummesson (f. 1935), gift med Karin som är uppvuxen i byn, minns affären:
|
Affären var en av samlingspunkterna i byn. När jag kom hit under 1950-talet var jag väldigt imponerad av hur det gick till. Om man kom en lördag, då skulle alla handla och affären var smockad med folk. Men det var ju för att man skulle prata med varandra.
|
Lanthandeln gick så småningom över till att bli snabbköp och efter hand fler och fler fick bilar körde man till större affärer för att handla. Det var svårt att få affären att löna sig på att sälja några paket mjölk och jäst, därför slogs affären igen 1972.
|
Lanthandeln, flygbild, 1960. Foto: Privat.
|
Lanthandeln, bild från stängningen 1972. Gustaf Johansson (f. 1895) Rahmagården, bröderna Edvin (f. 1901) och Gustaf (f. 1904) Sandberg i Jämsunda respektive Bråstorp. Foto: Privat.
Lanthandeln. Bilder från artikel i Blekinge-Posten 12 februari 1960.
|
Självhushåll
I byn kunde hushållen till stor del försörja sig själva, man odlade och tillverkade det mesta på gården. Det fanns några verksamheter i byn som kunde tillföra det man själv inte klarade: skomakare, snickare och smeder fanns till exempel nära till hands. På Rasegården drevs under en period ett väveri av Signe Holmqvist (f. 1883), som stundtals sysselsatte ett tiotal flickor. Bengt Persson, som drivit släktgården Backagården och idag bor på Solbacken (även kallad Snickargården) kommer ihåg hur man utnyttjade det gården kunde ge:
|
Sen var det många som reste in och torgade (i Karlskrona). På sommaren, vid denna tiden, hade vi så mycket äpple så vi körde in med häst en gång i veckan augusti- och september månad, in i oktober. Vi stod på torget och sålde äpple och potatis. Så jag har kört in med häst flera gånger.
|
|
|
Bengt Persson berättar
|
Bengt Persson med häst. Foto: Privat.
Tavla, Rasegården. Den mellersta byggnaden var under första delen av 1900-talet ett väveri. Signe Holmqvist drev väveriet och hade emellanåt ett tiotal flickor som arbetade där. En julmorgon under mitten av 1950-talet brann dock väveriet upp.
Rasegården. Foto: Privat.
|
Duk från byns väveri. Foto: Lina Olsson.
|
Skomakare Karl-Johan Håkansson (f. 1878) med barnbarnet Birgitta. Foto: Privat.
|
|
Farfars stig.
Stigen som leder till skomakare
Karl-Johans hus. Kallas farfars stig av barnbarnen. Idag använder
fler bybor namnet.
|
Drickabil, försäljare och Lumpa-Persson
Närmsta bryggeri låg i Mommelycke, ”Wahlqvists bryggeri” och de körde ut med dricka bland annat i Höryda. Bengt Persson som drivit släktgården Backagården minns:
|
De körde ut med svagdricka. Jag minns när de körde med häst. De stannade vid varje hus vid vägen. Alla hus köpte väl inte men de visste ju vilka som köpte så där stannade de och lämnade en flaska dricka. 5 liter och 10 liter på sommaren.
|
Gårdfarihandlare har många bybor minnen av. Karin Gummesson, uppvuxen på Östergården kommer ihåg:
|
Det kom vissa vagabonder när jag var barn. De slipade knivar eller köpte lump, gamla kläder som man sedan gjorde papper av. Sen fanns det de som cyklade omkring och sålde. Det var en man från Hasselstad som körde omkring med sin cykel och en stor resväska där han hade diverse saker; strumpor och förkläde till exempel. Sen fanns det en annan som sålde tyger, det var sällan man åkte in till stan och köpte tyger utan han kom ut och så beställde man tyget av honom. Varje vecka kom också något vi kallade för ”drickabilen”. De körde omkring och sålde öl och läsk, på sommaren kanske en gång i veckan och på vintern mer sällan. Sen fanns det fiskbil, tänk på den tiden fick man färsk fisk hem, det är mer än man får idag.
|
Elsie Holmberg, uppvuxen i byn berättar bland annat om Lumpa-Persson:
|
Här var en de kallade för ”Lumpa-Persson”. Han hette Persson, han köpte massa lump, så blev det Lumpa-Persson. Han bodde i en stuga uppe i skogen förbi Backagården. Sen var där en de kallade för ”Bonna-Johan” jag vet inte varför han fick det namnet. De satt alltid vid affären om mornarna och hade konferens. När Fridolf ( i lanthandeln) hade städat och gjort i ordning så satte han fram tre-fyra stolar och de kom alltid. De satt där och pratade om alla i byn, lite skitprat. Det var deras sätt att umgås.
|
Nöje
Närmsta dansplats för Hörydaborna var Solbacken utanför Fridlevstad och Folkets hus i Tving. Genom ungdomsföreningen SLU (Bondeförbundets ungdomsförbund) ordandes även logdanser, studiecirklar och annat nöje. Karin Gummesson, uppvuxen på Östergården, kommer ihåg SLU-verksamheten:
|
SLU, Sveriges landsbygds ungdom, ordnade logdanser på gårdarna och det har vi haft på logarna även i Höryda. De flesta ungdomarna tillhörde SLU och vi hade så roligt på mötena. Man hade fika, kaffe, sen hade man dans. Alla var med på detta och tyckte det var jätteroligt.
|
Rolf Andersson, (f. 1948), uppvuxen på Hålebäck, berättar hur han och tvillingbrodern Rune brukade ordna alkohol när de skulle ut och roa sig:
|
Mor och far drack otroligt lite men de hade alltid sprit hemma. För slaktaren skulle ha, brevbäraren skulle ha, mormor och morfar, farmor och farfar. De märkte flaskan hur mycket som var i. Men det visste vi när vi var 15 så det återställde vi hela tiden så de inte skulle märka något. En gång hade vi glömt återställa en madeira, den var fylld med vatten upp till märket. Mina föräldrar hade bjudning, och mor hällde upp. Den var vit, den var helt klar. Anders Pehrsson kommenterade skämtsamt, han var inte dummare än att han begrep vad som låg bakom. Men mor, hon var högröd.
|
1920 startade Folketshusföreningen i Björkeryd och Fridlevstad en utomhusdansbana i Gillabro. Närheten till Krösnabanan gjorde danserna välbesökta. Dansbanan lades ner 1924, men tolv år senare återupplivades verksamheten, nu i utkanten av Fridlevstad. Festplatsen döptes till ”Solbacken” och blev en av de populäraste dansplatserna i Blekinge. Varje midsommar under 1940-talet anordnades en blomsterfest på festplatsen där en blomsterdrottning valdes ut. Hon kördes runt i häst och vagn i byarna kring Fridlevstad. Karin Gummesson, uppvuxen på Östergården, minns dansplatsen:
|
Solbacken i Fridlevstad, det var nöjesmetropolen här i Höryda. Hörydabor och alla runt omkring var där. Det var inte tivoli, men man sålde läsk, kaffe, korv och dansbiljetter! Kokt korv på papper med senap var det, ingen ketchup eller bröd.
|
Artister som uppträtt på festplatsen är Edward Persson, Bröderna Lindqvist, Lolas Kapell och Snoddas. Förutom café fanns skjutbana, tombola, pilkastning och ibland dragkamp. 1940-talet var festplatsens storhetstid, det var en samlingsplats för ungdomarna i och kring byn. Efter hand minskade danserna och besökarna och 1958 slog dansplatsen igen.
|
Annons från Solbacken. Blekinge Läns Tidning 22/6 1945.
Annons från Solbacken. Blekinge Läns Tidning 22/6 1949.
|
Dansbiljetter från Solbacken.
|
Elsie Holmberg, född i Höryda, berättar om sin farbror Valfrid (f. 1899):
|
Han var en rolig gubbe han. Han söp men han gjorde ingen fluga förnär. Han var väldigt rolig och alla kände honom. Han var skolvaktmästare i byn. Folk har berättat att när det var fint uppträdande på Solbacken då stod han och skojade en bit ifrån. Så det var fler folk som lyssnade på honom än på uppträdandet! Han var omtyckt av alla, han var en spillevink.
|
Valfrid Håkansson. Foto: Privat.
|
Tvings Folkets Hus startade 1932 men det dröjde 25 år innan den första allmänna dansen hölls. Då uppträdde Siw Malmqvist. Storhetstiden var under 1960-talet med artister som Östen Warnerbring, Jerry Williams och Towa Carson. 1967 stängdes parken för allmän dans.
|
Rolf Andersson, uppvuxen på gården Hålebäck, kommer ihåg besöken i folkparken i ungdomens dagar:
|
Tvings Folkets Park, det var otroligt mycket folk. Parken skrevs ner i tidningarna, om raggarna och slagsmål men det var egentligen ingenting, en blåklocka fick man ta! Vi kunde slå och sedan för att bli vänner dela en sup. Det var ingen som reagerade på det. Det fungerar likadant i dag, bråken förstoras upp i tidningen.
|
Realexamen 1965. Rune
Andersson (Hålebäck), Thomas Pehrsson (Åsagården), Rolf Andersson
(Hålebäck). Sven Erik Widebrant från Askunga och Bertil Bengtsson
(Backagården) Födda 1948. Foto: Privat.
|
Brev från Hilda Holmqvist
Det finns brev bevarade från Hilda Holmqvist (f. 1888) till hennes föräldrar. Hilda var gift med Julius Holmqvist på Norregården. Här kommer utdrag ur några av breven.
Hilda är här 20 år och skriver ett brev till sina föräldrar och syskon för att berätta om sitt första möte med Höryda, där hon ska vara lärarinna. Hilda utbildade sig på folkhögskolan i Ronneby:
|
Höryda den 4.e sept 1908
Jag börjar nu med mitt första intåg till Höryda. Ja, innan dess kanske skulle jag nämna att jag hade sällskap med en Fröken Sjöblom från Fridlevstad när jag skulle resa hit så att av henne kunde jag få reda på litet allt möjligt. När vi så kommer fram till Björkeryds station var hennes bror där för att möta henne – hon hade varit i Ronneby och druckit brunn – men ”min” lärarinna syntes ej till. Så fick jag åka med dem. Komna utom bangården mötte vi en skjuts, just den som skulle möta mig. Då fick jag ju överflytta mig i hans (Olof Anderssons) vagn. Så körde vi mot Höryda men inte direkt till skolhuset utan först till hans hem där jag blev bjuden på kaffe.
Men jag trodde det skulle bli svårare än det är, åtminstone hittills. Det bor nämligen inte en enda människa i skolhuset mer än jag men det är ju förstås inte långt till närmaste gård men den ligger åt skolsalen till så att kan inte från mitt rum se någon gård.
På onsdagkvällen fick jag ändå att göra, ty då kom flickan i grangården in till mig Ruth Holmqvist så att vi satt och pratade en god bit av kvällen. Jag talade sen å med hennes far då jag av honom fick lov att köpa mjölk hos dem. Jag var också därinne i dag för att hämta mjölk, det är första gången jag köpt mjölk sen jag kom hit, då blev jag bjuden på kaffe. De ha där så elegant där inne, flera mycket antika möbler.
I torsdags när jag vaknade på morgonen var min klocka 2, men jag kunde ju förstå att hon inte visade rätt ty det var så ljust, men jag steg ändå inte upp utan låg där och undrade så fick jag höra mjölkskjutsen. Då steg jag upp och då tänkte jag gå in till Holmqvists och fråga hur mycket klockan skulle vara, men så dröjde det ju en stund innan jag blev klädd och under den tiden fick jag höra tåget nere vid Björkeryd, också hade jag förutsett att det var en tidtabell här ute i skolsalen och så såg jag på den hur tidigt tåget var nere vid stationen, därefter ställde jag min klocka.”
|
Hilda gifte sig med Julius Holmqvist på Norregården och väntade vid denna tid sitt tredje barn som kom att heta Ane:
|
Norregård, den 14 maj 1920
Vi håller som bäst på med vårarbetet. Inte jag förstås jag har inte bara varit med i trädgården, den sådde de i onsdags största delen åtminstone. Har ni haft mycket regn hemma här regnar det nästan varannan dag. I Björkeryd är så ofantligt mycket vatten, alla madorna där nere ligger under vatten.
|
Norregård, den 27 juni 1920
Har ni många kycklingar i år? Jag har 37 + en liten gåskyckling. Julle köpte fyra stycken gåsägg, betalade 10 kr för o så fick vi ej mer än en gåskyckling, men den växer duktigt.
Midsommarafton var vi bortbjudna på bröllop. Julle var där men ej jag. Hade närapå tänkt att gå dit ty jag hade just då färdigsytt min stora klänning, men så tänkte jag, att jag med det omfånget passade bäst hemma. I måndags var jag på Solbacken på middag.
|
Kaffedrickning på Solbacken 1918. Hilda sitter med ett barn i knäet. Foto: Privat.
|
Per Andersson (f. 1870) drev Åsagården som är granngård till Norregården:
|
Norregården den 29 okt. 1920
Den 27 okt var det Per Anderssons 50-års dag vilken firades med pompa o ståt. Där var en farlig massa folk. (…) Han fick en hel del presenter, av bönderna här fick han ett rökställ, det kostade 60 kronor. Av sina syskon en käpp med silverkrycka. Av hennes systrar ett skrivställ med ljusstakar i silver av Ola Pettsorna en ljusstake av nysilver av kommunalnämnden en pokal i gammalt silver. Samt av tjänarne en nysilvervas o av Fru Nilsson en påse karameller samt blommor. (Edela) Persson m.fl. hade skänkt blommor.
Den lille sov hela tiden jag var i Åsagården o ett par timmar efter jag kommit hem. Han har hittills varit kry och duktig.
|
Hilda Holmqvist med sonen Ane i knäet, till vänster i bild, 1920-tal. Foto: Privat.
|
Per Andersson, Åsagården. Foto: Privat.
|
Hildas brev. Foto: Lina Olsson.
|
Referenser:
Dansbaneminnen: Från vägskäl till dansbana: En dokumentation om dansplatser i Karlskrona kommun,
Karlskrona 1997.
Företagsamhet i Fridlevstad by under tre sekler,
Studieförbundet Vuxenskolan 1987.
Svensson, Rikard,
Fridlevstad Sillhövda: En sockenkrönika.
Karlskrona 1972.
Vasser, Ragner, ”Kustbanan och andra blekinge-banor”, I:
Blekingeboken 1965.
|
|
