Startsida Minnen från 1900-talet

 

DAGENS HÖRYDA
 
av Lina Olsson


 
Under 2006 dokumenterades byn på flera sätt. Bland annat tog fotografen Lena Ehring bilder av människor och miljöer och etnologen Lina Olsson intervjuade byborna. Här följer hennes presentation av byn och dess invånare.
 

 
Landsbygdsidyll
 
    Vackert omringad av den blekingska skogen breder byn Höryda ut sig, strax norr om Fridlevstad, Karlskrona kommun, Blekinge. Geografiskt sett är det en stor by men idag ligger husen glest på sina ställen. Byvägen snirklar sig mellan de stora släktgårdarna vars vackra snickerier lyser i solens ljus. Man slås av den bevarade bebyggelsen, vare sig det är gårdar, torp eller hus. Längs byvägen finns åker och betesmark. Kor och hästar betar på varsin sida vägen. Svagt motorljud hörs från en traktor som lastar halmbalar på en vagn. Vid mynningen till en skogsväg syns en skylt: ”Jakt pågår”, bockjakten startade för någon dag sedan och i byn finns ett jaktlag som länge väntat på ett tillfälle att träffas. Endast 20 minuter utanför Karlskrona ligger denna idyll, en ännu levande landsbygd vars invånare har starka känslor för sin by.
 

 
Foto: Lina Olsson
 

 
Blekingsk representant
 
    Julen 1975 fick Höryda äran att representera hela Blekinge. Då gav Nationalföreningen för hjärt- och lungsjuka ut helgmärken med hus typiska för varje landskap. För Blekinge valdes en parstuga från östra Blekinges jordbruksbyggd, nämligen ett hus i Höryda. Den så kallade Per-Olsagården, även kallad Södergården, fick stå modell. Huset, som fått sitt namn efter ägaren Per August Olsson, är idag rivet, men var en av de äldre gårdarna i byn.
 
Helgmärke 1975. Blekinge. Bilden målad av Lennart Helje

Per-Olsagården. Här bodde Per Olsson med sin syster Alma. Foto: Privat.

 
Livet idag
 
    Idag är Höryda först och främst en bostadsort för sina invånare, det finns inte längre några verksamheter som kan sysselsätta byborna. Förr var nästan samtliga invånare på något sätt engagerade i jordbruk, djurhållning och skogsbruk. Numera är de flesta jordbitarna utarrenderade till jordbrukaren Magnus Uggla (f. 1978), som för traditionen vidare. Magnus har även köttproduktion med ungefär 300 djur. Till varje gårdsfastighet hör en bit skog som förr var en tacksam inkomstkälla under vinterhalvåret.
 
Lada, jordbruksmaskiner och halmbalar vid Smedgården. Foto: Lena Ehring.
 
Magnus Uggla, byns sista bonde. Foto: Lena Ehring.
 
Magnus Uggla och Katja Stenberg (f.1982). Katja driver jordbruk tillsammans med Magnus och har elva hästar, bl a hingsten Armani som syns i bakgrunden. Foto: Lena Ehring.
 
Lennart Jönsson (f. 1976) äter sin lunch utanför ladan vid Hålebäck. Lennart bor i byn och arbetar för Magnus Uggla. Foto: Lena Ehring.
 
    Det bor idag runt 80 personer i byn och många har familj eller släkt inom byn. Familjen Uggla är ett exempel där föräldrarna bor i släktgården och två av barnen bor i varsin fastighet med sina familjer. Några invånare är släkt på längre håll, exempelvis tvillingarna Rune och Rolf Andersson, Hålebäck som är släkt med Thomas Pehrsson, Åsagården, genom sina farföräldrar som var bröder. Ett annat exempel är Backagården och Samsagården vars familjer också är släkt sedan några generationer tillbaka.
 
Anders Petersson (f. 1836) gemensam anfader till tvillingarna Rune och Rolf Andersson och Thomas Pehrsson. Foto: Privat.
 
    Idag pendlar de flesta byborna till större orter för att arbeta. Det finns många olika yrken i byn, bland annat lärare, polis, sjukvårdare, dataingenjörer, byggarbetare och skogsmaskinföretagare. Åldern på byborna är varierad, det finns småbarnsfamiljer såväl som pensionärer. Omflyttningen i byn är låg och de flesta husen är bebodda året runt.
    Fridlevstad är närmsta större by, där finns service i form av affär, bensinstation, skola, kyrka, hembygdsgård och servicehem. Kommunikationer till och från Höryda finns via buss med runt sju avgångar på vardagar. De flesta väljer dock att pendla med bil till arbete och nöje. Flertalet uppger att Karlskrona är huvudorten när mat ska handlas eller när man vill roa sig.

 
Jan-Olof Holmberg (f. 1944) bygger upp ett sågverk. Han har arbetat i skogen i Höryda på fritiden sedan 1982. Foto: Lena Ehring.
 
Sandra Andersson (f. 1995). Foto: Lena Ehring.
Skylt på Östergården, det finns en del barnfamiljer i byn. Foto: Lina Olsson.

 
Mopedåkare. Foto: Lina Olsson.
 

 
Höryda såg
 
    En verksamhet som funnits i byn på senare år är ett sågverk. Sågverk har funnits i Höryda åtminstone sedan 1920-talet. Då drevs sågen av ångmaskiner och hästar. Den lades troligen ner någon gång under 1930-talet för att återuppbyggas på samma plats under mitten av 1980-talet. Sågverkets konstruktion är annorlunda eftersom det byggdes i två plan så att virket lättare kunde bearbetas. Maskinen var självförsörjande, med en generator driven med diesel som alstrade ström till maskinerna. En olycka avgjorde sågens framtid år 2000. Då omkom Lennart Holmberg, som byggt och drivit sågen, i en olycka i skogen. Idag finns en väg uppkallad efter Lennart i centrala Höryda. Det finns fortfarande planer att återuppta verksamheten med sågverket.
 
Sågen. Foto: Torgny Landin.
 
Sågen. Foto: Lina Olsson.
 
Lennarts väg. Foto: Lina Olsson.
 

 
Fritid och gemenskap
 
    I byn finns ett aktivt jaktlag med runt tio medlemmar som träffas för att jaga och umgås. I övrigt finns inga föreningar eller större organiserade träffar men det finns en god gemenskap ändå. Rastplatsen, en restaurerad kvarnplats med utställda bänkar, är knutpunkten i byn. Där ordnas ibland aktiviteter, t ex träffas många bybor för att grilla på Kristi himmelsfärdsdag och varje sommar anordnas en utomhusgudstjänst. Småbarnsföräldrarna Eva och Fredrik Uggla (båda f. 1975) hyr idag ett hus i centrala Höryda. Eva är uppvuxen i byn och paret återvände för ett par år sedan när de fick möjlighet. Paret berättar skämtsamt:
 
Man hälsar på alla, det är viktigt! Är det något man kan göra för att komma på kant med folk i byn så är det att köra för fort eller inte hälsa. Så är det på landet. Det är viktigt, även om man inte vet vem det är. Det kan vara vem som helst som kör förbi byn, de kan bli påhälsade i alla fall!
 
Rastplatsen vid kvarnen. Foto: Lina Olsson.
 
Eva Uggla med sin son framför Kaptenshuset (Skräddaregården). Eva är gift med Fredrik. Paret utbildade sig och återvände till Evas hembygd för ett par år sedan. De hyr idag Kaptenshuset. Evas föräldrar och bror bor också i byn. Foto: Lina Olsson.
 
Kaptenshuset, uppkallat efter en kapten, som bodde där. Den äldre beteckningen på gården är Skräddaregården. Foto: Fredrik Uggla.
 
    Fredrik Uggla är med i jaktlaget och berättar hur älgjakten kan gå till:
 
Normalt på älgjakten börjar man vid sextiden på morgonen med att sitta på pass sedan träffas man uppe vid samlingsträffen för jaktlaget. Där uppe spårar man vägarna efter älgarna. Hittar man något djur så driver man på det, förhoppningsvis drar man omkull något. Sen är det lunch, då ska det grillas korv, fläsk och ätas mackor. Sen är det eftermiddagen med nytt drev, nytt kaffe, nytt drev och sen avslutar vi för dagen. Vi brukar även ha någon annan gemensam aktivitet under året, bland annat brukade Ane laga ärtsoppa en gång per säsong.
 
Fikapaus vid jakt. Foto: Fredrik Uggla.
 
Vildsvinsjakt. Fredrik Uggla vid Rasegården. Foto: Privat.
 
Älgjakt. Foto: Fredrik Uggla.
 

 
Perspektiv på bylivet
 
    Synen på livet i byn idag varierar. För vissa står byn för rötter och tradition eftersom bostaden länge funnits i familjen. För vissa är byn ett naturskönt paradis som varit ett andningshål under ferier att spendera semestrarna i. För vissa var det närheten till arbetet som fick dem att flytta hit. För vissa var det den lilla röda stugan på landet som lockade dem till byn. Alla är eniga om att friheten på landet är guldkanten med att bo i Höryda och att det faktiskt ändå är nära in till närmsta stad.
 
Jörgen Axelsson och hans mor Iris sätter upp hängrännor på uthuset. Jörgen flyttade till Höryda för närheten till sitt arbete. Han är mycket intresserad av byns historia. Foto: Lena Ehring.
 
Per Andersson (f. 1963) och Mona Svensson (f.1969) med katterna Melker och Knådde. Paret är några av byns nyaste invånare. De stormtrivs i sitt hus som tidigare varit byns lanthandel. Foto: Lena Ehring.
 
 
Marie Berthélemé (f. 1960) framför sin sommarstuga i byn. Marie bor med sin familj i Paris, dit hon flyttade i 19-årsåldern. För Marie står stugan i Höryda för det typiskt svenska, för rötter och för semester. Foto: Lina Olsson.
 
Marie Berthélémés stuga. Begagnade möbler och porträttfotografier på väggarna ger stugan en känsla av ett föräldrahem, menar Marie. Foto: Lina Olsson.
 

 
Hembygden
 
    Det finns många äldre gårdsfastigheter i byn. Många av dem är släktgårdar som gått i arv inom familjen. En generationsväxling skedde under 1960-80-tal, då övertogs många av gårdarna av efterföljande generation. Många valde då att arrendera ut jordbruket. En man, Rune Andersson (f. 1948) på gården Hålebäck, tog över de flesta av jordbruken och drev dem fram till för några år sedan. Rolf Andersson, tvillingbror till Rune, berättar:
 
Det flyttades från byn, jobben saknades, så otroligt många i min generation flyttade ut. Det var Rune som var kvar. Vi andra återvände senare och då vaknade byn igen. Barnen flyttade hem och övertog husen och skogen till. De hade jobb i stan och helt plötsligt blev allting modernt i byn. Allting rensades upp och helt plötsligt har byn blivit lika stor, med folk, som när jag växte upp.
 
Släktgården Åsagården idag ägd av Thomas Pehrsson. Foto: Torgny Landin.
 
Släktgården Samsagården idag ägd av Lennart Mårtensson. Foto: Torgny Landin.
 
Rune Andersson och John Thorvaldsson samtalar. Rune är fjärde generationen som bor på gården ”Hålebäck” sedan 1896. När Rune slutade skolan i mitten av 1960-talet fanns det 11 mjölkproducenter i byn. Det har sedan blivit färre och färre och idag finns inga kvar. Rune var den sista och upphörde med driften 2003. Då hade han 50-60 mjölkkor och en mängd ungdjur. Foto: Lena Ehring.
 
Bengt och Margit Persson, (f. 1921 samt 1924). Bengt har bott hela sitt liv i Höryda. Idag är han en av de äldsta i byn och känner därför till mycket om byns historia. Han och frun Margit drev släktgården Backagården fram till 1980, då hans son Bertil Bengtsson tog över. Idag bor Bengt och Margit i ett hus bredvid Backagården, kallad ”Solbacken” (även kallad Snickaregården). Foto: Lina Olsson.
 
    Napier och Karin Gummesson (f. 1935 samt 1939) byggde sommarstuga i Höryda under 1970-talet och har varit bofasta i byn sedan mitten av 1990-talet. Tomten, som huset byggdes på, är avstyckad från Karins föräldrahem, Östergården. Napier berättar om generationsväxlingen:
 
Det som jag tycker är fantastiskt med byn, det är att den lever. Det var en period när gårdarna mer eller mindre stod tomma. Men sen insåg barnen att de kunde flytta hem. Föräldrarna flyttade till en undantagsstuga på gården och ungdomarna kom hem. De hade då bott i Ronneby eller Karlskrona och så kom de tillbaka till Höryda igen. På den vägen är det. Fast ungdomarna idag, de är 55 år!
 
Karin och Napier Gummesson utanför sitt hus. Huset ligger på sk. ”Kristi knöl”. Foto: Lina Olsson.
 
Napier Gummesson om generationsväxlingen.

 
    Hur det blir med nästa generationsskifte verkar vara mer osäkert. Ingrid Wallberg (f. 1950) och Rolf Andersson (f. 1948) återvände till Höryda under 1970-talet. Rolf är uppvuxen på gården Hålebäck. Ingrid menar:
 
Jag tror inte att våra barn kommer tillbaka, som vår generation gjorde. De har en helt annan utbildning än vår generation. För att få användning av sin utbildning är det nog svårt att bo i Höryda. Visst, man kan jobba från datorerna på distans men jag tror att de kräver lite mer när det gäller den sociala biten.
 
Rolf Anderssons och Ingrid Wallbergs hus, byggt på 1970-talet. Foto: Torgny Landin.
 

 
Pendlandet
 
    Pendlandet till och från arbete, inhandling och nöje är något som präglar livet i byn. Man måste helt enkelt ha bil för att kunna bo i Höryda. Det finns bussförbindelser men avgångarna är få. Många ser pendlandet som den främsta nackdelen med att bo på landsbygden. Niklas Andersson (f. 1970) som tagit över sina morföräldrars hus i Höryda förklarar:
 
Bussförbindelserna är nog nackdelen med att bo i Höryda. Vintertid är det jobbigt. Just med ungarna, nu börjar de bli så stora att de ska till kompisar. Eftersom det inte finns tillräckligt med bussförbindelser blir det mycket körande hit och dit. Jag bara väntar till den dagen de börjar ränna på diskotek och sånt.
 
Busskur. Foto: Lina Olsson.
 
Niklas Andersson lastar brädor på ett släp. Niklas flyttade till Höryda 1996, då han tog över sina morföräldrars hus. Han bor där med sin fru och två barn. Niklas är svetsare på Karlskronavarvet och driver idag en verksamhet ”Nickes Bygg och anläggning”. Foto: Lena Ehring.
 

 
Naturen och friheten
 
    Naturen och friheten på landet menar många är fördelen med att bo i Höryda. Trädgårdsintresset är stort och många har husdjur som de kan rasta i naturen. En viss oro finns för att markerna ska växa igen när färre och färre arbetar med jordbruk på landsbygden. Napier Gummesson, vars fru är uppvuxen i byn, berättar om vad han ser som fördelen med att bo i Höryda:
 
Det finns inga aktiviteter eller verksamheter här utan det är livet på landet man värdesätter. Om man har haft ett aktivt arbete, att då få dra sig tillbaka; slippa bilar och oväsen, få frisk luft, att göra som man vill; det är det som är attraktionen. Att tidigt på våren gå ut och hämta färsk sparris i trädgården, det är en attraktion. Föräldrahemmet i Höryda var vårt andningshål, att komma från jobbet och komma hit här var underbart. Höryda var allt för oss. Karin (Napiers fru) älskade den här ängen, det var kohagen, med utsikt över hela byn. Den hade hon alltid tyckt varit helt fantastisk, så då bestämde vi oss för att stycka av en tomt här
 
Stort trädgårdsintresse. Karin Gummesson arbetar i trädgården, där odlar hon bland annat sparris. Karin är uppväxt på Östergården. När Karins bror tog över gården efter föräldrarna styckade Karin och Napier av en tomt och byggde en sommarstuga. Inför pensionen byggde de till huset och flyttade permanent till Höryda. Foto: Lena Ehring.
 
Napier Gummesson klipper gräs. Foto: Lena Ehring.
 
    Rolf Andersson berättar om hur han resonerade när han flyttade tillbaka till byn under 1970-talet:
 
Jag var inte intresserad av att vänta i ett hyreshus och bo i ett område där jag inte kan sätta mig på trappen skitig, utan att grannen tittar på mig. Här bor man centralt, vi ser ju varandra men vi är inte inpå varandra. Jag kan starta gräsklipparen när som helst utan att det stör någon. Grannen märker det med han störs inte av det. Gör jag det i ett villaområde blir det komplikationer. Vi har grannarna på ett behagligt avstånd. Alla vet om varandra men allting är på behagligt avstånd.
 
Birgit ”Bibbi” Jönsson (f. 1938) plockar bär vid sin gård, Smedgården. Foto: Lena Ehring.
 
Kaffepaus. Systrarna Elsie Holmberg (f. 1943) och Siv Fagerström (f. 1939) är uppvuxna i Höryda men flyttade från byn för att bilda egna bo. Idag har Siv flyttat tillbaka och Elsies son bor i deras föräldrahem. Elsie kommer ofta på besök i Höryda, antingen till Siv eller till sonen. Foto: Lena Ehring.
 
Många av byborna har husdjur. Här promenerar Lihö Bertilsson (f. 1982) med Bosse, en irländsk varghund. Foto: Lena Ehring.
 
Dahlior längs en grusväg i Höryda. Foto: Lena Ehring.
 

 
Startsida Minnen från 1900-talet
Höryda by genom tiderna - 2007-06-18 - Blekinge museum